”Han höll på att glömma korna!”

Jag äter lunch med en bekant som mitt i vår konversation utbrister: ”Vilken guldgruva Mina sidor är!” Han vet ju att jag jobbar på Skogsstyrelsen. ”Hade det inte varit för dom så hade jag nog inte gallrat så stort som jag ska göra nu. Jag trodde att det fanns lite gallring att göra, men nu fick jag svart på vitt hur mycket det var och insåg att det var bara att sätta igång”.

Gallring på tjälad och snötäckt mark. Jag är på väg för att stämma av planeringen med föraren. Bild: Sofia Blomquist

”Och när man gallrar första gången inser man varför man ska vara noga med att röja. Utan röjning förvandlas en tidig inkomst till att gallringen bara burit sina egna kostnader. Du vet min granne, han har ju mycket skog! Jag berättade om Mina sidor för honom och nästa gång vi talades vid berättade han att han fastnat och närapå glömt att han skulle ut till korna.”

Det är sådana ögonblick det är riktigt roligt att arbeta vid Skogsstyrelsen. Något som jag vet att mina kollegor har arbetat hårt för att skapa visar sig leverera precis det mervärde som det var tänkt.

Öppna skogsdata är en guldgruva för den som kan en del om hur man använder ett GIS-program. I Mina sidor har vi hjälpt till och skapat skikt som ger dig den analys vi tror att du har glädje av. På Mina sidor kan du hitta kartor över bland annat

• Markfuktighet – bra för planering av körning så att du minimerar risken att köra sönder
• Skattningar av höjd och volym – bra för planering av slutavverkning eller gallring
• Behov av röjning och gallring

Du kanske ser samma sak som min bekant och förstår att så mycket jobb måste du leja för om åtgärden ska bli gjort i tid.

Här kan du läsa mer om Skogsstyrelsens e-tjänster och hur du kan använda dem. Logga in i din skog>

Lycka till och använd de uppgifter som finns om din skog för att bli en aktiv skogsägare!

Vid lunchbordet, Sofia Blomquist

Karin vill bevara sin skog

Karin Busch-Wikström bor i Falun. Hon äger skog tillsammans med sin syster i Djurmo, i Gagnefs kommun i hjärtat av Dalarna. En del av skogen är klassad som nyckelbiotop, det vill säga att där finns olika skyddsvärda arter samlade. Karin har anmält sitt intresse till oss på Skogsstyrelsen för att bevara naturvärdena i den skog hon äger.

Områdena väljs ut enligt den strategi för formellt skydd av skog som är gemensam för Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna. Skogsägare kan också själva föreslå områden som är skyddsvärda.

Vi går runt i Karins skog och tittar på alla träd, stora som små – stora döda torrträd och liggande träd i olika former och nedbrytningsstadier. Det är njutbart, varm sensommar som det är med massor av bär på marken. Det känns som att vara inne i en oas. – Värdet i den här skogen ligger i att den är orörd och att det finns gott om död ved, säger Yngve Perjons på Skogsstyrelsen.

Yngve pekar på vågräta spår i barken på en stående gran, vilket visar att den tretåiga hackspetten varit framme. – Den är hotad på grund av bristen på vedlevande skalbaggar i dagens rationella skogsbruk, säger han. En annan hotad art är rosentickan, en liten rosig ticka som helst lever på liggande död granved.

Utanför ”oasen” växer den nya ungskogen upp efter avverkning, markberedning och plantering. – Det känns också bra, att kunna sköta skogen, säger Karin. Vi har hjälp från Mellanskog och lär oss själva mer och mer om skogsskötsel för varje år. – Ja, man förvaltar ju åt kommande generationer, säger Yngve.

Det här sättet att markägarna själva initierar skydd av skogen kallas Nya Komet. På Naturvårdsverkets hemsida finns mer att läsa om detta, hur det går till om du som markägare är intresserad av att bevara dina naturvärden.

http://www.naturvardsverket.se/Miljoarbete-i-samhallet/Miljoarbete-i-Sverige/Uppdelat-efter-omrade/Naturvard/Skydd-av-natur/Skydd-av-skog/Bevara-naturvarden-i-skogen/Steg-pa-vagen/

Olika åldrar på skogen

Dropptaggsvamp som lever i symbios med granen

Initiativtagare till att bevara Karin Busch Wikström

N(l)edbruten asp. Bra värd för många insekter och fåglar

Rosenticka på granlåga

 

Text och foto Maria Nilsson

En guldkvist för kunskapen

Clas Fries Bild: Sofia Blomquist

Ibland är det extra roligt på arbetet. För två veckor sedan publicerades den sista delen i Skogsskötselserien och den hade titeln Skogsskötsel för friluftsliv och rekreation.

Skogsskötselserien vänder sig till den som är skogskunnig och behöver ha mycket kunskap med sig för att fungera bra som rådgivare, planerare eller beslutsfattare. Det är en serie i tjugo avsnitt om skogsskötsel som ska basera sig på det aktuella kunskapsläget utan att lägga in värderingar eller ställningstaganden. En kunskapsplattform med andra ord.

Den kunskapsplattformen är uppskattad och Clas Fries, som hållit samman och drivit arbetet framåt, fick motta Föreningen Skogens Guldkvist under årets skogsnäringsvecka för just Skogsskötselserien. Det är inte bara inom skogsnäringen som kunskapen uppskattas. Även andra myndigheter och ideella organisationer värdesätter det arbete som lagts ner på att samla det som gjorts inom olika skogliga områden. Det finns avsnitt om allt från Sådd och stamkvistning till naturhänsyn och slutavverkning.

Nästa steg är att dra ut det som är viktigast och sammanställa i mer lättsmälta versioner så att olika personer kan få ta del av kunskapen på ett sätt som passar dem. Det är en del av mitt och mina kollegors jobb och det tycker jag är jätteroligt.

Ivrigt läsande, Sofia Blomquist

 

Röj bort latmasken

Jag behövde bilder till Skogsstyrelsens lokalblad, så jag begav mig ut i skogen i helgen för att fota, eller knäppa kort som man sa förr i världen. Bilder på markberedning, plantering och röjning. Hittade några nyligen och mindre nyligen markberedda hyggen, men att ta en snygg bild på ett markberett hygge är som att knäppa kort på en potatisåker. Inte lätt som en potatisplätt. Det som alltid är så perfekt i böcker och på nätet är inte så perfekt i verkligheten. Det är väl den som skogsägarna möter gissar jag. Det blev ändå några bilder, men tills jakten på de perfekta objekten är avklarad får ni hålla till godo med nedanstående.

Hursomhelst är det viktigt med själva åtgärderna. När man avverkat ska man markbereda och plantera. När ungskogen nått en höjd på x antal meter bör den röjas. Men om det är gott om älg på marken kan man tänka till lite. Röja lite, inte alls, eller spara löv som älgen förhoppningsvis hellre väljer att äta. Att vara skogsägare är att ständigt ställa sig frågan om man gjort rätt val eller inte?

Efter avverkning är markberedning en förutsättning för att nya frön eller plantor ska gro. Markberedaren skapar öppna fläckar och tar bort konkurrens från annan vegetation. Det är nödvändigt för att få upp ny skog. Olika marker kräver olika markberedning. Mycket bra om markberedning hittar du här: http://www.skogsstyrelsen.se/Aga-och-bruka/Skogsbruk/Skota-skog-/Foryngring-/Markberedning-/

Plantering

Efter slutavverkning är det viktigt att få upp ny skog så snart som möjligt. Den normala gången är avverkning år 1, markberedning år 2 samt plantering år 3. Helst en hyggesvila däremellan också. Antingen planterar du själv, eller lejer bort det. Det går att föryngra med sådd också, men det kräver speciella marker. Läs mer om plantering och föryngring här: http://www.skogsstyrelsen.se/Aga-och-bruka/Skogsbruk/Skota-skog-/Foryngring-/

Röjning

Röjning är en viktig investering! Du som skogsägare ser till att tillväxten fördelas på färre träd, vilket underlättar vid gallring och slutavverkning. Och om tillväxten underlättas, betyder det att du får mer i plånboken, eftersom avverkningskostnaderna minskar. Bland annat. Läs mer här: http://www.skogsstyrelsen.se/Aga-och-bruka/Skogsbruk/Skota-skog-/Rojning-/

Det är som det kan vara när man ska komma igång med motionerandet. Lätt att skjuta upp, hitta svepskäl för att slippa och låta latmasken vinna. Men när man gjort något känns det riktigt bra. Så sätt fart om du är skogsägare, annars får du ut och jogga. Latmasken får inte vinna!

Maria Nilsson Norra Dalarnas distrikt

Väntan

Det är tidig morgon, jag går ner till älven. Isen ligger längs kanterna, vattenflödet har ökat av vårvärmen. Luften är frisk och jag tar ett djupt andetag. Tibasten vid älven bär knopp på bar kvist. Blommorna kommer att slå ut vilken dag som helst när temperaturen ökar. Jag hör bofinken som virkar ljudslingor. Härligt! Välkommen kära lilla fågel! Fjolårsgräset är gult. Allt är gult. Och brunt. Snöfläckar ligger kvar här och där, men de för en tynande tillvaro tack och lov. Det är blött och geggigt nästan överallt och alla väntar på att solen ska torka upp marken.

Skogsbilvägarna är avstängda för all trafik under tjällossningen. Timmerbilarna väntar på att köra bort timmer och massaved ur skogen. Virket väntar på transport till sågverk och industri. Skogsägarna väntar på sina pengar. Alla väntar. Jag också. På värmen. Bland annat. Jag sticker näsan i de giftiga tibastknopparna. Känner ingenting. Men vänta bara tills de slår ut… Vänta bara tills värmen kommer.

På mitt kontor har myrorna precis vaknat, två sorter, som håller till på varsin sida huset. Skogsmyrorna ränner runt på kortsidan av huset, de vaktar dörren aggressivt i givakt när vi kliver över tröskeln. Kalla dagar är de få, varma dagar är de många. Vid dörren på framsidan samlas de beskedliga små svartmyrorna och de struntar fullkomligt i oss som trampar ner både släkt och vänner. Endast bitsockret till kaffet gör dem rörliga och upphetsade. Och värmen förstås.

Jag sätter mig vid datorn som är mitt redskap i arbetet numera. Den friska morgonluften har bytts till torr kontorsluft. Myrorna är fler än skogsägarna. Myndigheten vill att de tar eget ansvar och det gör de och kommer inte hit. Skogsägarna alltså, inte myrorna. En och annan stressad virkesköpare dyker dock upp ibland, vilket är trevligt. Inte att de är stressade men att de kommer hit. De tar sektorsansvar så gott de kan.

Mitt arbete har förändrats de senaste åren. Förut hade jag möjlighet att åka ut i skogen mer. Nu sker de flesta rådgivningarna via datorn och med hjälp av Skogsstyrelsens e-tjänster. Rådgivningar på enskilda fastigheter har en prislapp, vilket i och för sig kan vara väl investerade pengar. Och Skogsstyrelsen ska finnas i skogen när det väl gäller.

Maria Nilsson, Norra Dalarnas distrikt

 

Skotern och allemansrätten

Hyrskoter i Kittelfjäll vid en övning kring skogsbruk, rennäring och turism. Bild: Sofia Blomquist

Att färdas med skoter är roligt. Vi kommer långt ut med hela familjen och kan ta med oss Muurikkan för att äta en vildmarkswok ute på någon av öarna i sjön.

Men att köra snöskoter ingår inte i den svenska allemansrätten. Det är lätt att glömma bort det. Den används så flitigt vid friluftsaktiviteter. Skotern är ett terrängfordon, så rätten att köra på annans mark är inte självklar. Det anses tillåtet att köra på väl snötäckt mark. Så länge man inte stör, förstör eller på annat sätt bryter mot lagen.

Det är förbjudet att köra skoter över annans mark om det uppstår skada. Det är också förbjudet att köra på skogs- och jordbruksmark, om det inte är uppenbart att det kan ske utan risk för skada på skog eller mark. Det där öppna hygget är lockande när du passerar på leden. Friåkning är kul. Kanske kan du till och med utmana en brant backe och se vad du och skotern klarar.

Men, under snötäcket kan det finnas späda plantor. Ett toppbrott innebär att rotstocken, biten längst ner på trädet, får en sämre kvalitet. Ta reda på om det finns några områden med begränsningar för snöskotertrafik där du har tänkt att köra snöskoter. Det är ju trist om något som är roligt för dig skapar problem för någon annan.

Lunchpromenad längs skoterleden. Bild: Sofia Blomquist

Där jag bor, en bit utanför tätorterna, innebär skoterlederna en frihet som är oslagbar. Från att ha varit hänvisad till landsvägen under mina promenader, de gånger det inte lockar att ta på sig skidorna, kan jag nu färdas genom skog och över åker igen. Doften av snö och sol, upplega och glittrande is i träden ger en upplevelse utöver mycket annat. Dessutom kan jag med skoter färdas in i skogen och ut på sjön.

På Skogsstyrelsens hemsida kan du läsa mer om vad du bör tänka på för att inte störa eller orsaka skada när du kör skoter.

På skidtur längs skoterleden,

Sofia Blomquist

Barn i skogen

Det är en förmån att få besöka skogen tillsammans med barn. Helt plötsligt blir nya saker viktiga att titta på och undersöka. En pinne kan bli vad som helst och måste undersökas på fler än ett sätt innan nästa föremål kan ägnas uppmärksamhet. ”Titta!”, följt av ett pekande finger, är inte alltid förorsakat av den ovanliga fågel som sitter på trädstammen utan oftare av myran som kravlar fram över stigen.

Tre år och redan van att finna enklaste vägen genom riset och runt blöta gropar. Bild: Sofia Blomquist

Men hur lockar vi ut dem i skogen? Att berätta historier om målet kan vara ett sätt att motivera färden. Min pappa fick oss barn att närapå springa upp genom skogen för att nå nedslagsplatsen för Biggles plan. Att det inte var Biggles som kraschat förstod vi, troligen också att det inte ens var ett flygplansvrak som glittrade i kikaren när vi spanade mot fjällsidan. Men nog blev det mer spännande att påbörja färden rakt upp längs Midaftonsbäcken. Väl uppe ovanför trädgränsen fanns ormbunkar högre än jag och det räckte för att bjuda på ett äventyr. Att jag aldrig hittade vraket eller spår av Biggles gjorde inte så mycket. Gott fika och vatten i en kåsa ur bäcken fullbordade äventyret.

Genom att vara ute med barn i vår närhet skapar vi gemensamma minnen som ger en förankring till skogen, platsen och känslan av att vara ute.

För någon vecka sedan publicerade Skogsstyrelsen en film om skogen i skolan. Där kan du få fler argument till varför barn ska möta skogen i skolan också.

På väg ut i skogen igen,

Sofia Blomquist

 

Naturupplevelser i stad och land

Frostat sällskap på skidturen. Bild: Sofia Blomquist

Det är kallt mot huden där jag tar mig fram genom landskapet. Det knirrar om skidorna och trädens grenar är täckta av ett lätt lager med pudersnö. Ögonfransarna är vita och blir allt längre och tyngre. Jag vet att den smälta frosten kommer att kännas som tårar när jag väl kommer in i värmen på nytt.

Kylan är lika skarp när jag står utanför finansdepartementets byggnad i Stockholms innerstad. Säkerhetsvakten har kollat mitt ID-kort, men eftersom min värdinna inte föranmält mig till receptionen får jag vänta utanför tills hon kommer. Projektgruppen som leder arbetsgrupp 1 inom det nationella skogsprogrammet ska ha möte och jag är en av de från Skogsstyrelsen som stöttar sekretariatet. Tillväxt, mångbruk och värdeskapande med skogen som resurs är arbetsgruppens ansvarsområde. Under hösten har vi arbetat med en omvärldsanalys för att ha en grund att stå på när vi nu ska ta itu med vart arbetsgruppen vill att Sverige ska uppnå och hur vi ska komma dit.

Utsikt över Stockholm. Solnedgången i kylan bjuder på en solpelare. Bild: Sofia Blomquist

Det är intressant att stödja sekretariatet i genomförandet. Processen blir lite annorlunda än arbetet med målbilderna för god miljöhänsyn. Målbilderna har yttre ramar i form av den skogspolitik vi har i Sverige. Arbetet med att ta fram ett nationellt skogsprogram har ramar i form av vårt uppdrag, men målet är inte att tolka ut befintliga politiska målsättningar.

Arbetsgruppen har en bred sammansättning av representanter från skogsbruk, markägare, ideella organisationer och stiftelser. Du som vill följa arbetet med hela skogsprogrammet kan göra det på Näringsdepartementets hemsida.

Målbilderna för god miljöhänsyn är ute på remiss och du kan se förslagen på Skogsstyrelsens hemsida.

Varma hälsningar från ett kylslaget Västerbotten genom Sofia Blomquist

Med ena foten i graven

November! Jag sitter på mitt kontor och håller på att avrunda arbetet kring årets fältsäsong, som har varit mycket händelserik. Mycket har hunnits med, ja nästan allt. Utanför fönstret har snön börjat göra sig påmind och jag sitter och minns tillbaka på det där fältbesöket som jag gjorde utanför Nästansjö i Vilhelmina kommun i södra Lappland tidigare i höst.

Det är något speciellt att vara i skogen en kall och klar höstmorgon i slutet på september. De flesta löven klängde sig fortfarande fast i lövträdens grenar och hjälpte till att ge lite extra färg till landskapet.

Under min tid som skogskonsulent har jag bland annat haft möjligheterna att få gå kurser i att hitta och känna igen olika typer av forn- och kulturlämningar i skogen. Jag tycker mig ha ganska god känsla och förståelse för när jag befinner mig i skogsområden där det kan finnas större chanser att hitta spår från tidigare mänsklig aktivitet. Jag säger känsla, eftersom det ofta just är känslan av att vara på en fin eller ”magisk” plats i landskapet, vilket människor även före mig säkert också tyckte. I norra Norrlands inland och fjälltrakter är de flesta äldre lämningar i skogen från samernas kulturarv. Det finns även fynd, främst längs våra älvar, från tidig stenålder till senare järnålder.

Jag parkerade bilen längs en lite småfrusen grusväg en bit utanför den lilla byn. Den här dagen hade jag planerat att göra ett besök på en anmäld föryngringsavverkning i området. Jag tog mig upp till en bergstopp och stannade några sekunder för att insupa hösten, den lite kyliga och höga luften och den just då (!) ganska fantastiska utsikten över Nästansjön. Nästan precis där jag stod ser jag något i terrängen som inte kan vara något annat än orsakat av människa. Det är tre stycken, ca 1 meter höga, överväxta stenrösen, intill varandra med en storlek på ca 3×5 meter – och med en gemensam vall. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande men tyckte det påminner lite om… GRAVAR! Kan det vara gravar?

Foto: Joel Reisek

Jag blev inte mer klok på fyndet utan bestämde mig för att ta bilder till vår arkeolog som säkert skulle vara intresserad av mitt fynd.

När jag kom hem berättade jag för min arkeologiintresserade sambo om mitt fynd. Till min besvikelse svarade hon att det inte finns sådana typer av gravar hittade här uppe. Samerna begravde tydligen inte de sina i rösen. Jag försökte säga att det kanske är vikingagravar? Varför skulle inte jag kunna vara den första som hittar vikingagravar i Lappland?

 

Foto: Joel Reisek

Foto: Joel Reisek

Bilderna som jag skickade till vår arkeolog, och svaret som jag fick av henne och arkeologiscenter, är att fyndet jag hittat mest troligt är ett grustag. Exempelvis till byggandet av en väg. Rösena består av bortsållade stenar som antingen varit för stora eller för små, utifrån vad man ville använda. SUCK! Det var ju så nära, om det nu kan vara nära att hitta en kultur- eller fornlämning. Jag vill tro det.

Aja, nästa gång kanske någon hittar den första vikingagraven i södra Lapplands fjälltrakter – och det kan vara jag.

Joel Reisek
Skogskonsulent
Södra Lapplands distrikt

 

 

En blind, en döv och en idiot…

Göran Lundh, kulturmiljöspecialist

Människor har en tendens att alltid ställa samma frågor. Då jag var grävande arkeolog så var den vanligaste frågan ”Har du hittat något?”. När jag började arbeta med kulturmiljöfrågor i samband med skogsbruk blev den vanligaste fråga om ”vi måste spara på allt”. Som tur är har den sista frågan på senare tid blivit allt mer sällan ställd. Det verkar som att man i skogsbruket nu ser värdet på det kulturarv som finns ni våra skogar.

Har de då något värde – alla torpruiner, stenhögar och kolbottnar som det finns så gott om i skogarna?

En gång ställde jag en motfråga. Ska vi ta bort Pompeji och pyramiderna? Nej, det kunde vi ju inte göra. Det är ju kultur och historia! De är jätteviktiga att bevara!

Men så är det ju också med allt det där som finns i våra skogar. Det är resultatet av vår kultur, vår historia. De flesta av oss har också någon form av historisk koppling till dessa lämningar. Går vi bara 100-150 år tillbaka i tiden så levde de flesta svenskarna på landsbygden. Många växte upp i de torp som nu ligger i ruiner. Barnen som växte upp där utgjorde grunden för den industrialisering som växte fram under 1800-talets senare del. Eller så emigrerade de till Amerika i brist på möjligheter att försörja sig i gamla Svedala.

De allra flesta har väl någon gång hört Dan Anderssons dikter och visor som skildrar kolarens verklighet. För att förstå hans texter om kolarna behöver vi även kunna se och uppleva det som finns kvar efter dem. En ensam kolbotten berättar historien att här har man tillverkat kol, men när vi ser mängden kolbottnar förstår vi också kolarens betydelse för landets utveckling. Utan kolbottnarna blir visorna bara något romantiskt skimmer ur det förgångna. Med kolbottnarna inser vi att kolet var viktigt för att Sverige skulle ta klivet från en lantbruksekonomi till en industriell ekonomi.

Det finns en torpruin i Häggum utanför Skövde som jag ofta återkommer till. Torpet kallades för Döves. Enligt kyrkoböckerna bodde där en blind, en döv och en idiot (ja, så uttryckte man sig förr i tiden). Hur klarade de sig i en tid då välfärds-Sverige ännu inte var ”uppfunnet”. Det kan vara svårt för oss att förstå när våra problem mer handlar om iPadens vara eller icke vara på skolrasten. Hur som helst, det är dessa människor jag har i tankarna då jag pratar om vikten av att ta hänsyn till våra kulturlämningar.

Jag slutar med några rader av författaren Rolf Edberg som jag tycker beskriver mina tankar på ett bra sätt.

”Någonstans bakom varje människa finns ett landskap som bestämmer hennes yttre villkor. Någonstans inom varje människa finns ett inre landskap. Det yttre och det inre landskapet är med tusen fina trådar förbundna med varandra. De ger oss identitet.”

Göran Lundh, kulturmiljöspecialist och gästbloggare